Djurplågande grannar
Igår kväll när jag hade släckt och lagt mig för att sova så hölls jag vaken till ljudet av en hund som skällde, skrek och ylade. Det var ett skall som började som ett vanligt hundskall, men som skar sig och slutade som ett högljutt gnäll, och det skar verkligen i hjärtat varje gång det utstöttes. Det började med något skall i minuten, men efter fem-tio minuter så var det konstant skäll-gnäll-yla-skäll-yla-gnäll. Jag stod nästan inte ut. Även fast jag inte visste vart ljudet kom ifrån så var jag på väg ut för att söka upp hunden, när det plötsligt slutade.
Idag har jag tagit reda på vart det kom ifrån och har fått reda på att det är en drygt ett år gammal hund som skickas ut på gården, morgon och kväll, för att rasta sig själv. Det är alltså inte nog med att hunden måste rasta sig själv, utan h*n får inte komma in när h*n är klar.
Jag kan inte uttrycka i ord hur arg och ledsen det här gör mig, men jag kan lova att dessa (så kallade) människor kommer att få reda på varför det är en dålig idé att missköta sina djur när man bor granne med en person som värderar djurs liv högre än människors. Händer det igen så kommer jag gå hem till dom och förklara ett och annat.
Jag menar vad jag skriver; jag värderar djur högre än människor.
Ett djur är alltid oskyldigt. Det agerar efter instinkter och ingenting annat. Ett djur kan aldrig göra fel.
Jag menar inte att man inte bör göra något åt t.ex. hundar som biter människor. Givetvis måste de tas bort om det inte är något som går att träna bort. Jag har själv blivit biten av en hund som blev psykiskt sjuk. Jag insåg att det var det enda vi kunde göra, men det kändes i hjärtat att veta att den hunden togs bort pga något den hade gjort mot mig. Poängen är den att den hunden visste inte bättre, det gör de här människorna.
Jag skulle inte lida mer om de här människorna togs bort om fallet var så att de inte kunde bli bättre på att ta hand om sina djur, än vad jag gör om en hund tas bort när den inte kan vara omkring människor.