Jag är bordeline - personlighetsstörning
Under alla mina år som jag har varit patient inom svensk psykvård så har jag fått ett antal diagnoser ställda. Vissa av dom har varit helt korrekta, men bara när det har varit helt uppenbart, som "djupt deprimerad" och "missbrukare". I övrigt så har det alltid blivit svävande svar där behandlande personal har garderat sig genom att säga att jag ligger nära en diagnos, men inte har den fullt ut.
Exempelvis när jag gjorde en neuropsykiatrisk utredning. Det tog ett antal veckor att göra provet, som var som ett stort IQ-test. Då kom dom fram till att jag låg nära flera diagnoser; ADHD, ADD, fobisk personlighetsstörning och antisocial personlighetsstörning, men att jag inte nådde kriterierna som behövdes för att faktiskt sätta diagnosen i mina papper.
ADHD, eller snarare ADD, hade läkarna misstänkt i många år. Jag är oftast inte hyperaktiv, men har väldigt svårt att koncentrera mig osv.
Fobisk personlighetsstörning stämde till en viss del, jag har det ofta jobbigt när det är mycket folk runt omkring mig. Mina tankar hamnar ofta på hur jag uppfattas av folket runt omkring, istället för att koncentrera mig på vad det än är vi gör.
Antisocial personlighetsstörning, eller i folkmun "psykopati" stämmer dock inte ens litegrand. Den diagnosen togs upp mycket på grund av att jag sa att jag inte kände ångest efter att jag hade slagit någon i samband med bråk runt fotboll och hockey. Det är iallafall därför jag tror att den nämndes. Det är väl ganska givet att jag inte känner ångest inför det, i så fall skulle jag ju inte hållit på med det. (Jag höll bara på i ett par år, för det var inte så kul att det var värt all min tid, mina pengar och risken att torska och bli straffad.)
Det var en kul tid i mitt liv, det måste jag säga. Jag träffade en del bra killar, vi drog upp mycket kokain i våra näsor, vi reste runt och levde rövare och hade roligt helt enkelt. Slagsmålen blev egentligen mest en ursäkt för allt det andra, iallafall för mig. Det var skönt att få ur sig sina aggressioner och känna hur näven plattade till en och annan näsa, dom få gånger man lyckades få in rena slag i det kaos som oftast omger fotbollsbråk. Jag kände ingen ånger, och jag känner ingen ånger för det idag heller. Vi var alla med på lika vilkor.
För att återvända till diagnoserna så var det under mitt senaste besök på beroendeavdelningen som diagnosen borderline togs upp. Jag visste redan på ett ungefär vad det var, för jag har läst en del om psykologi i vissa perioder av mitt liv, men uppenbarligen hade jag inte läst på tillräckligt om borderline, för då hade jag insett att det är vad jag är.
Jag delar in folk i två olika grupper, för att förenkla det. Även jag ser gråskalor, så det är inte så att jag bara ser "gott" och "ont" och så är det inget mer med det, men om en person som tidigare varit bländande vit(bra) börjar gå åt det gråa hållet så går det ganska fort innan jag placerar om personen i den dåliga kolumnen. När jag träffat folk för första gången så delar jag mycket snabbt i dom i olika fack, bra eller dålig.
Jag känner inom mig en stor tomhet, och när jag exempelvis skrattar så känns det nästan alltid tillgjort. Jag känner ofta ett förakt mot mig själv, och ibland anser jag fullt uppriktigt att jag inte förtjänar att leva.
På många sätt så har jag vant mig vid det här. Jag försöker att tänka på att mina känslor är starkare än andras, och att jag inte ska agera på dom direkt eftersom det oftast resulterar i att jag gör något som jag ångrar. Men samtidigt så är det inte lätt att inte agera på känslorna eftersom just när jag känner dom så "vet" jag att det verkligen är så jag känner, och att det är rätt att känna så. Jag skriver "vet" inom citationstecken eftersom det känns som att jag vet, men faktum är att jag sällan gör det på riktigt.
Ärligt talat så känns det ganska tufft att skriva om det här. Det är det första ämnet som känns riktigt tungt att skriva om, så jag avslutar här och återkommer, för jag tror att det är viktigt att jag får ur mig den här skiten. Jag måste definiera vad det är som gör att mina känslor känns så starka, och ofta så hatiska, för jag vill vara en bra människa som är omtyckt. Alla kan inte gilla alla, det vet jag. Men det jag önskar mest av allt är att jag själv ska börja gilla mig. Iallafall kunna tycka att jag är okej. Det gör jag inte nu.
Nu ska jag titta på julkalendern.