donmetadon.blogg.se

Jag och min bror, "C", har under uppväxten stått varandra relativt nära varandra. Jag föddes året efter honom och gick således bara en klass under honom. Vi gick på samma dagis, samma skola upp till gymnasiet och vi hade till stor del samma umgängeskrets när vi var små, Vi spelade även i samma fotbollslag under många år.

 

Precis som många andra syskon så bråkade vi en del, antagligen något mer och vildare än andra syskonpar. Jag minns särskilt en gång när vi hade besök av en grannfamilj som hade i princip samma familjekonstellation som vi hade. Mamma och pappa var i liknande åldrar som deras mamma och pappa, jag och min bror var födda samma år som bröderna i deras familj, och dom hade en syster som bara var något år yngre än min syster. Jag gick i samma klass som D, ena brodern, och min bror gick i samma klass som M, den andra brodern.

 

Jag och min bror började bråka, jag minns inte om vad, och det gick så långt att vi låg med fiskeknivar i position att hugga varandra. Jag tror väl egentligen inte att vi villa hugga varandra, men det hade mycket enkelt kunna hända en olycka.

När det här hände så hade vi kommit upp i en ålder då ingen av oss ville backa för den andre. När vi var yngre så föll det sig naturligt att jag backade eftersom jag var yngre. Min bror var, och är, ganska lömsk och kall, så han "groomade" mig till att vara underlägsen genom att få mig att ta på mig saker som han hade gjort. Hade något gått sönder, försvunnit eller att det helt enkelt hade brutits mot några regler som våra föräldrar hade satt upp så tog jag alltid smällen. Efter ett tag så förstod våra föräldrar hur det låg till, men då blev det allt som oftast att vi båda blev straffade när någonting hade hänt, eftersom min bror nekade ända tills han stod hysteriskt och grät, medan jag tog ansvaret för någonting som jag inte hade gjort eftersom jag tyckte synd om honom. Ärligt talat så blir jag lite irriterad och äcklad av att tänka på det.

 

Jag har många gånger hört min mormor berätta om hur hon och morfar sade till mina föräldrar att sluta hacka på mig. När jag och C hamnade i bråk så ropade mamma och pappa alltid "M, nu slutar du!", aldrig på min bror. Mina föräldrar erkänner att det var så det gick till, men försvarar sig med att det var det enklaste sättet för att få oss att sluta bråka. Om dom sade till min bror så fortsatte bråket alltid ända tills dom handgripligen fick ta isär oss, eller tills dom sade åt mig att sluta med något som inte var mitt fel. Det känns uppenbart för mig nu att det här handlade om att C alltid haft mig som en slags sköld mot att få ta skulden, han visste att även fast mamma och pappa säger åt honom att sluta så blev det inga konsekvenser av att inte lyda, det var ju alltid jag som fick ta smällen i slutändan.

Jag kan inte riktigt klandra min bror för det här. Även fast jag aldrig hade gjort likadant, ens som barn, så är det naturligt att ett barn fortsätter att göra någonting som inte ger negativa konsekvenser. Barn har inte samma sorts samvete som vuxna människor har, eller iallafall bör ha.

Samtidigt så klandrar jag inte mina föräldrar så hemskt mycket heller. Det är säkert jättejobbigt att ha barn som hela tiden bråkar, och hittar man då ett till sätt att få dom att sluta, som till synes inte ger några negativa konsekvenser, varför inte använda det sättet? Ingen tänkte ju på att det påverkade min känsloutveckling, men jag är övertygad om att det var här som grunden till min överkänslighet lades.

Överkänsligheten övergick sedan till att jag blev känslokall någon gång i sena tonåren, och så är det till viss del än idag. Det är inte mycket som får mig att bli upprörd eller upphetsad nu för tiden, så länge det inte involverar djur. Jag älskar djur, särskilt hundar. Hundar är utan tvekan bättre än människor, och om jag någon gång blir tvungen att välja mellan att rädda en hund eller en människa från döden så skulle jag med största sannolikhet välja hunden, bortsett från om det var en människa som stod mig nära.

 

Strax efter att min bror fyllt arton år så flyttade han hemifrån, och i samma veva så skiljdes mina föräldrar och jag gjorde mitt första självmordsförsök (som jag kanske återkommer till i detalj). Eftersom mamma och pappa skiljdes så ville min bror var så mycket hemma hos sig själv som möjligt samtidigt som jag mycket hellre spenderade tid någon annanstans än hemma. Av någon anledning så ville inte min bror att jag skulle vara hemma hos honom, så det skedde mycket sparsamt, istället började jag sova över hos kompisar.

 

Det var först ett par år senare, när jag tog mycket droger och fick reda på att min bror rökte mycket cannabis och experimenterade med andra droger, som vi började umgås lite tätare igen. Under en period kändes det nästan som att vi var kompisar, för jag fick vara hemma hos honom ofta och umgås med våra gemensamma vänner, och vi hade båda ett intresse av en viss typ av hundar. Det mesta handlade dock om att röka cannabis. Närmast verkade vi komma varandra under tiden som min bror hade en flickvän, då han behandlade mig som en bror normalt sett gör. Efter att deras förhållande tog slut så gled vi återigen isär och han började återigen behandla mig som en "jobbig lillebror", trots att vi båda var i tjugoårsåldern.

 

Dom senaste åren har kontakten gått i vågor, från dålig till sämre, med sporadiska stunder som skulle kunna kallas normala. Det är som att han kommer på sig själv med att bete sig som en fitta, och plötsligt bjuder han med mig på en fisketur eller liknande, för att efteråt gå tillbaka till att hålla mig på ett kyligt avstånd.

 

Dock så skar det sig helt och hållet, kanske för alltid, ungefär vid den här tiden förra året. Jag hamnade på sjukhus med kraftiga infektioner och blodförgiftning, efter att ha injicerat löjligt mycket under en period. Jag låg på sjukhuset fullpumpad av lagligt förskrivna droger i form av massor av bensodiazepiner och morfin, samtidigt som jag hade över 40C feber, när jag får ett samtal från honom där han säger att han har tagit min hund ifrån mig och gett bort honom till min fd sambo. Inga diskussioner, inga krav på bättring eller någonting, han tog honom ifrån mig. C hade kommit upp i min lägenhet och sett kartonger med sprutor och kanyler, tavlor målade med mitt eget blod och tog beslutet att jag var för sjuk för att få ta hand om en hund.

 

Vill skjuta in att jag förstår hur galet det låter med tavlor av blod, men jag försökte vara konstnärlig. Jag ville måla med mitt blod som färg med penslar tillverkade av mitt eget hår. Tyckte det skulle vara unikt.

 

Eftersom min hund var det käraste jag hade och jag aldrig egentligen misskött honom så kändes det som ett fruktansvärt slag i ansiktet att han togs ifrån mig utan att jag ens fick vara med och diskutera saken, så blev jag fruktansvärt arg och ledsen. Min första hund dog av något som liknade en hjärtattack när han var 4,5 år(han var för stor för sin rasstandard) så hade jag fått en ny hund av uppfödaren, men på foder. Pga det så hade jag ingenting att säga till om när min hund togs ifrån mig. Jag ringde polisen och fick svaret att jag kunde göra en polisanmälan, men att det inte skulle leda till någonting.

Jag bad pappa om hjälp att prata med C, men han nekade och sade i princip att jag förtjänade att bli av med hunden, trots att jag alltid hade sett till att han haft tillräckligt med mat och fått tillräckligt med motion. Särskilt under det sista året då jag var ute och promenerade minst två mil och dagen med honom.

 

För att hämnas, först och främst på min bror men även på min far, så bestämde jag mig i yran av feber och bensodiazepiner för att ringa polisen och berätta att min bror tog droger, bl.a. cannabis och ändå körde bil. Sedan ringde jag skatteverket och berättade att det på min fars firma, där min bror arbetar, köps bilar som sedan används till 100% privat.

Det var givetvis en totalt idiotisk och barnslig sak att göra, det är jag smärtsamt medveten om, men just då så kändes det som det enda sättet som jag på något sätt kunde hävda mig mot dom. Jag ångrar bittert det jag gjorde, men när jag ser tillbaka på händelsen så kan jag än idag förstå varför jag gjorde det. Jag är fortfarande fruktansvärt arg på min bror för att han tog bort det enda i mitt liv som egentligen betydde något. Han hade kunnat ställa ett ultimatum - bli ren, håll dig ren, annars blir du av med hunden. Han kunde ha tagit ifrån mig hunden medan jag blev ren, sen ta ifrån mig honom igen om det var så att jag återföll i missbruk. Inget av det gjorde han. Det kändes som att han ville straffa mig och att det hade ganska lite med hundens välmående att göra.

 

Jag har inte pratat med min bror sedan det här hände, för att han är arg på mig för det jag gjorde. I början så försökte jag få kontakt med honom, be om ursäkt för det jag gjorde och samtidigt förlåta honom för det han gjorde. Nu när det gått så lång tid så har min ilska mot honom snarare växt än tynat bort, och idag är jag inte längre beredd att be om förlåtelse innan han har gjort det, och det kommer inte att hända, han är på tok för stolt för att någonsin be om förlåtelse, hur fel han än har. Det härstammar med all sannolikhet från att jag fick ta hans smällar när vi var små.

 

 

Hur situationen med min bror ska lösas har jag faktiskt inte en aning om, om den någonsin gör det. Ju längre tiden går, desto sämre inställning får jag. Hade han pratat med mig när jag ville be om ursäkt och gå vidare så hade allt varit löst nu, men nu när det gått ett år så har jag haft så mycket tid på mig att tänka efter, och ju mer jag tänker efter desto mindre förståelse har jag för hur han agerade.

 

Den enda tröst jag har är att jag vet att min hund har det bra. Inte för att jag har någon kontakt med min fd sambo (det är en annan historia som jag kanske berättar någon gång), utan för att jag vet att det är hennes pappa som har honom och han är en bra karl som har visar min hund mer kärlek än han har visat sina egna barn. Dom bor dessutom nästan i skogen så han har mycket tid och plats att springa omkring och göra det han tycker om bäst; springa i skogen och slita i rötter.

 

 

Om du läser det här, C, svälj stoltheten och ta kontakt med mig, innan det är för sent. Vi kanske inte kommer få världens bästa kontakt, men jag tror inte att ens du mår bra av att gå runt och tjura i all evighet över något som gjordes under extrem stress och påverkan av droger, och som dessutom inte resulterade i några som helst konsekvenser för varken dig eller för firman.