Ett liv, många chanser
Redan när jag gick på dagis så var jag ett riktigt busfrö. Jag var inte elak, inte medvetet iallafall, men jag var störig och jobbig. Jag var ganska egen till sättet under hela skolgången, även fast jag försökte att passa in och vara som alla andra. När jag inte lyckades vara som alla andra så tog jag på mig en roll som skulle likna någonting i stil med att vara "tuff". Det lyckades halvvägs. Jag framstod som tuff, men kände mig som en nolla. I sena tonåren så tog jag min roll till en ny nivå. Jag började umgås med väsentligt äldre killar, jag bråkade under sportevenemang och jag började dricka mycket alkohol. Så småningom började jag även ta droger. Till en början amfetamin och kokain när jag drack alkohol, men senare blev det tyngre droger, främst opioider i form av mycket morfinliknande preparat.
När jag injicerade morfin för första gången utanför sjukvården så kände jag att jag hittat min grej. "Det är ju så här man ska må egentligen" - tänkte jag. Det var inte världens häftigaste kick, världen blev inte helt perfekt och jag mådde inte som en gud, som alla andra verkade göra när dom injicerade opioider. Alltså skulle inte jag bli beroende. Men beroende blev jag, och jag injicerade allt från vaxiga oxycontin-tabletter till saltliknande fentanylkristaller. Därimellan fanns givetvis morfin och heroin inblandat.
Jag höll mig trots allt på en högre nivå än vad många andra lyckas med, iallafall under en tid. Jag gick till arbetet nästan varje dag och arbetade så mycket som jag orkade. Men i ärlighetens namn så hade jag aldrig fått behålla jobbet om det inte hade varit för att det var min far som var arbetsgivare, jag hade en väldigt hög frånvaro men fick ändå full månadslön.
Utöver det vanliga arbetet så sålde jag även droger själv. Mest cannabis, men även en del tabletter i form av bensodiazepiner. Ibland lyckades jag skrapa ihop en hyfsat stor summa pengar efter att jag sålt allt jag haft på lager, men oftast blev det några futtiga tusenlappar eftersom jag petade i mig så stor del av grejerna själv. Det är ingen myt att det är en dålig idé att "get high on your on supply".
För ungefär två år sedan så blev mitt missbruk värre än någonsin och jag slog i mig en ny fix så fort den värsta kicken av den förra släppt. Värst blev det när jag gick på den, vid den tidpunkten, lagliga opioider MT-45. Den drogen gav mig en värre och bättre kick än vad rent heroin gjorde. Problemet var bara att pulvret var väldigt svårt att lösa upp helt och hållet. Jag hade i allt från 0,5-2g pulver i en och samma lösning, kokade upp vattnet så att allt pulver var upplöst, sen injicerade jag en koket lösning direkt in i blodet, utan att ens filtrera lösningen. Allt för att få i mig så mycket som möjligt på en gång. När jag fick svar, dvs när man ser att man träffat en ven genom att blod åker ner i pumpen, så stelnade blodet i pumpen för att vattnet var så varmt. Ändå tryckte jag in allt i mina vener.
Detta orsakade till slut massiva infektioner i båda mina armar, jag hamnade på sjukhus med blodförgiftning och kraftiga infektioner. Det bokstavligen talat sprutade var ur mina armveck. Det blev räddningen för mig.
Jag ska berätta mer ingående om den här perioden senare, och vad som hände då, men till slut flyttade jag upp till norrland för att börja på en folkhögskola. Det var en del trassel även där i början, men sedan april-maj ungefär så har jag hållit mig på banan så pass att jag iallafall inte injicerar och inte tar så mycket att jag blivit hög.
För fyra veckor sedan så blev jag accepterad till LARO-programet och står nu på metadon, vars dos just nu håller på att ställas in.
Jag kommer att kopiera in ett inlägg som jag skrev idag på en annan blogg, för jag har valt att skriva på den här portalen istället. Det inlägget är lite mer ingående om vad jag har tänkt att skriva om. Men en sak kan jag lova, jag kommer att vara så öppen att jag är övertygad om att jag själv kommer att ångra det här någon gång. Men just nu känner jag att jag vill få ur mig det här, så att jag kan släppa det och gå vidare frammåt.