Frigivning
Äntligen!
Efter nästan sex veckor inspärrad på en låst avdelning så har jag fått komma hem. Efter att jag först provade på Suboxone och nästan direkt kunde konstatera att det inte skulle fungera för mig så blev jag alltså inställd på metadon. Jag fick från början 10mg om dagen, i fem dagar, sedan ökade dosen till 20mg, tog det i fem dagar, sedan ökade dosen till 30mg, osv. Nu är jag uppe i 70mg om dagen och nu ska ökningen fortsätta i öppenvården. Det är helt säkert att dosen kommer öka till 80mg, men efter det så beror det på hur starkt mitt sug är huruvida dosen kommer ökas mer eller ej. För en gångs skull så är jag faktiskt inställd på att försöka hamna på så låg dos som möjligt, för det finns trots allt en del bieffekter av metadon, och något som helst rus kommer jag ju ändå inte att få. Men med tanke på att jag alltid legat på så höga doser, vad jag än har tagit, så gissar jag (och mina behandlande läkare) att jag kommer att landa på en underhållsdos på cirka 100-120mg.
Sen så ska jag åka till vårdcentralen varje vardag för att dricka min dos framför under uppsikt av sjuksköterska, på helgerna blir det en distriktssköterska som håller i medicineringen. Så jag kommer alltså att träffa sjukvårdspersonal sju dagar i veckan i åtminstone ett halvår. Jag undrar hur det kommer att gå nu när det är jul och nyår på gång, men det måste ju arbeta folk inom sjukvården då också.
Så det var första dagen i skolan idag. Sex veckor sedan sist. Det var mycket trevligt att träffa min klass igen, har faktiskt otroligt trevliga klasskamrater. Förra terminen så var den fylld av idioter - wannabegangsters med supporters, mytomaner och besserwissers. Hälften av klassen blev avstängda från skolan förra terminen, det var faktiskt väldigt jobbigt. Men nu har jag alltså i princip bara schyssta människor i klassen. Till och med när vi är osams, som idag när vi diskuterade politik, så kan vi komma överens till slut, och ingen går runt och är sur på någon annan. Mycket bra.
Sen på eftermiddagen så var det en teaterföreställning där skådespelarna är funktionsnedsatta. Jag var där och tittade en stund, men kände efter ett tag att det var lite för mycket folk runt omkring, så jag avvek och gick hem istället.
Har egentligen väldigt lite att skriva idag. Känner mig varken irriterad eller upprymd av något, så jag avslutar bara med att skriva hur jävla skönt det är att slippa alla muppar på beroendeavdelningen.
Killen som boffat bensin som barn, som gick omkring och harklade sig en gång i minuten, lika högljutt som en kraftig nysning.
Killen med ansiktstatueringar som ljög om i stort sett allt.
Gubben som inte kunde kontrollera sitt utsläpp av gaser och inte hade fått lära sig att tugga maten med stängd mun. Äntligen kunde jag äta utan att känna mig äcklad och irriterad.
Personalen som bossade över en, och bestämde vad som var okej att se på på TV:n.
Och så vidare. Allt det är väldigt skönt att slippa.
