donmetadon.blogg.se

För fyra veckor sedan lades jag in på en beroendeavdelning, någonstans i norra Sverige. Jag vill påpeka att min uppfattning om upplevelsen inte reflekterar hur andra upplever det. Någon på samma avdelning kanske har en helt annan syn på hur det är, och om man sitter på en annan så vet jag att det kan vara helt annorlunda. Det här är det andra stället jag någonsin varit inlagd på, det tidigare ligger i en mycket större stad och det var således en mycket större avdelning.

 

Här går det till så att det första dygnet så måste man ligga på TNE, TillNyktringsEnheten, oavsett om man är onykter när man kommer eller ej. TNE är ofta en ganska jobbig upplevelse. För det första så är man ju nykter, antagligen för första gången på länge, vilket i sig är en ganska jobbig upplevelse. För det andra så blir man fråntagen alla personliga ägodelar i form av mobiltelefon och det mesta annat som man kan tänka sig. Man får behålla lite kläder och någon bok om man har det med sig, annars finns det ingenting att göra förutom att sova, stirra in i väggen/upp i taket eller att sitta i rökrummet. Jag som (oftast) inte röker har mao så gott som ingenting att göra. Den här gången var jag dock så pass förutseende att jag tog med mig två böcker.

 

Den andra saken som är mycket jobbig på TNE är att det ofta kommer dit människor som är gravt alkoholpåverkade. Dom låter mycket, luktar illa och kan vara aggressiva. Givetvis gäller det inte alla alkoholister, så ni som vet med er att ni inte är såna behöver inte ta åt sig.

 

Nätterna på TNE kan vara som vilken natt som helst på ett sjukhus, men dom kan också vara väldigt jobbiga när det kommer aggressiva fylletrattar som vill ut därifrån, men måste vänta på att en läkare skriver ut dom. Det händer också att det kommer in folk med alkohol- eller drogutlösta psykoser vilket gör att dom gormar och skriker av rädsla för saker som inte finns.

 

Man är tvungen att stanna på TNE tills det finns plats på vanliga avdelningen, samt att man är nykter.

 

 

På avdelningen här så finns det 6+1 rum. Jag skriver 6+1 eftersom det är sex vanliga rum och ett konferansrum som dom ställt in en säng i. Oftast så är alla rum upptagna, vilket betyder att det oftast är sex-sju patienter inlagda samtidigt.

 

Dom flesta håller sig till sig själva till en början, som är brukligt när man kommer in i en ny grupp, men dom flesta börjar socialisera efter ett dygn eller två.

 

En annan vanlig typ av patient är yngre killar som suttit mycket på LVM-boenden och liknande. Dessa tenderar att göra sig märkvärdiga och gillar att snacka mycket om "tuffa" saker som dom gjort. En kille som jag träffade började snacka från första sekund om vad han hade gjort, där man direkt kunde avfärda minst hälften av vad han sa som rena lögner. Samma personer som snackar mycket tenderar också till att snacka om hur lite dom egentligen snackar. Oftast lugnar dom ner sig efter ett par dagar om man inte matar dom genom att verka intresserad av vad dom säger.

 

Gruppen som jag personligen har svårast för är faktiskt äldre alkoholister. Många av dom verkar ha tappat allt koncept när det kommer till allmän hyffs och sociala koder. Personalen får ofta säga till dom när dom ska duscha eftersom dom stinker ner hela avdelningen, samt säga åt dom när dom måste byta kläder.

 

Den senaste veckan så har jag fått en prutt i ansiktet medan jag sitter och äter, två gånger, av samma jävla gubbe. Visst, jag tycker synd om honom. Han har det svårt precis som alla vi andra. Men hur bakom flötet måste man vara för att släppa väderspänningar precis bredvid någon medan dom sitter och äter? Samma person tuggar för övrigt maten på exakt samma sätt som ett nötkreatur, där det bara är underkäken som jobbar samtidigt som det smackar och stånkas. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkade min lust att äta upp den redan inte allt för aptitliga maten.

 

 

Majoriteten av patienterna är alkoholister. Äldre män som krökar för mycket. Det yngre gardet som är runt 30 år och nedåt är i princip alltid narkomaner. Visst finns det yngre folk som är alkoholister, men dom flesta har någonting annat som huvuddrog. Jag har under mina besök stött på en enda yngre person som haft alkohol som huvuddrog, men han tog givetvis även andra droger också.

 

En liten del av patienterna är kvinnor, dom flesta alkoholister i medelåldern. Yngre kvinnor är, precis som männen, oftare narkomaner. Men jag har också lagt märke till att dom äldsta narkomanerna jag träffat på insidan har varit kvinnor. Oftast missbrukar dom mediciner och inte gatudroger likt heroin och amfetamin.

 

 

Många är nervösa första gången dom hamnar på ett sånt här ställe, vilket naturligtvis är fullt förståeligt. Man kommer in i en ny grupp och man kanske för första gången har erkänt för sig själv och för andra att man har ett problem. Jag vill lugna framtida patienter och framhäva att det inte är så farligt egentligen. När man lärt känna alla så är det lite som ett kollo där man tittar mycket på TV.

 

Större delen av personalen är mycket bra. Många har arbetat med det här i många år, och dom gillar det. Jag har väl rykt ihop i lite verbal boxning ett par gånger med någon ur personalen, men det går över fort och oftast får man en bättre kontakt efter bråket än vad man hade innan.

 

Precis som ute i verkligheten så finns det människor man tycker bättre om, och dom man tycker sämre om. Att någon är lite hård och rapp i käften är inget som stör mig något särskilt. Däremot så gillar jag inte personal som tar större plats än patienterna och använder avdelningen som sitt eget lilla snack-mecka. Just den här gången finns det en ur personalen som är en sån. Han pratar i ett, verkar inte lyssna när andra pratar med honom utan väntar bara på att det ska bli tyst så att han ska få fortsätta sina utläggningar. Dessutom så har har sedan ett par dagar en praktikant som går bredvid honom, och vi har överhört vad han säger till henne om avdelningen. Han trivs inte här, tycker att patienterna är jobbiga och tycker att han har fått oförtjänt med kritik efter att han umgåtts med patienterna privat. Det ska tilläggas att han är en medelålders man, praktikanten en flicka som jag gissar är runt 20 år gammal. Jag ryser när jag hör hur han pratar med henne eftersom det låter som att han "groomar" henne.

 

 

Sammanfattningsvis så vill jag säga att såna här avdelningar är viktiga, och det borde finnas fler platser runt om i Sverige. Det är inte meningen att man ska ligga inne någon längre tid, så som jag gör just nu, men det är ändå ett bättre ställe att vara på om man vill bryta ett missbruk som är i ett akut stadie, än att sitta på ett behandlingshem där man mest av allt verkar knyta nya missbrukarkontakter.