donmetadon.blogg.se

Nu har jag alltså startat en blogg, ett modernt medium för uppmärksamhet, det hade jag inte trott för ett par år sedan. Jag har hållit mig ifrån allt vad communityn och forum hetat sedan Lunarstorm’s dagar, något som jag har varit väldigt nöjd och delvis stolt över. Idag är alla så löjligt beroende av att berätta för andra vad dom har, eller inte har för sig, samtidigt som dom måste ha koll på alla andra. Det är ett tydligt beroende, inte bara hos vissa, utan faktiskt dom flesta. Givetvis har jag ingen statistik på det, men det är den uppfattningen jag har.

Till skillnad från att ha t.ex. en facebook-profil så känner jag att bloggar är lite mer “äkta”, mer seriöst och inte lika beroendeframkallande. Utan att ha några siffror på det här heller så vill jag påstå att dom flesta bloggar läggs ned ganska fort då dom inte attraherar några läsare. Jag har inga fantasier om att det jag skriver kommer att läsas av tusentals människor. Hur jävla klyschigt det än låter så skriver jag först och främst för min egen skull. Jag har mycket som jag vill ha ur mig, jag älskar att skriva och jag tror att det kan finnas några få där ute i etern som kan finna nöje och nytta i att läsa det jag skriver. Eftersom jag kommer att skriva så brett om flera viktiga ämnen, LARO-behandling (Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende), viktnedgång, kraschade sociala förhållanden, nya sociala förhållanden, ångest, självmordstankar, etc, även om det bara är en person som kan finna någon slags tröst, ro eller nöje i mina texter så hoppas jag att den personen hittar hit.

Jag är en liten pojke. Ett barn. Jag fyller förvisso 30 år om några veckor, men det är inte alltid åldern som bestämmer huruvida man är ett barn eller vuxen. Jag flyttade hemifrån när jag var arton år, det gick inte särskilt bra. Jag visste inte hur ofta man skulle städa och när jag väl städade så visste jag inte hur man gjorde. Konsekvensen av det blev att min lägenhet såg ut som en pundarkvart innan det ens var en pundarkvart. Innan jag ens hade börjat med droger så samlade jag på mig så mycket sopor och skräp att jag staplade soppåsar från golv till tak i hela hallen, och när jag ansåg att det blev för mycket så hivade jag ut ett gäng genom fönstret. Jag gjorde detsamma med fimpar, men eftersom jag flyttade in under vintern så syntes det inte så mycket, det kom ett nytt snölager med jämna mellanrum och dolde att jag tömde min askkopp ut genom fönstret, ända tills det blev vår och snön försvann. Istället för att gräsmattan nedanför mitt fönster var täckt av vita vattenkristaller så var den nu täckt av gul-bruna cigarrettfimpar. Jag har aldrig sett så mycket fimpar på ett och samma ställe varken tidigare eller senare.

Under mina första år i eget boende så började jag att röka mycket cannabis, jag började missbruka min smärtstillande medicin som jag hade haft utskrivet under många år och blev en mästare på att lura till mig fler, större och starka mediciner. Jag experimenterade mycket med i stort sett alla droger som finns. Det är lättare att räkna upp dom droger som jag inte har tagit än tvärtom. Dom jag kommer på så här på rak arm som jag inte har tagit är meskalin och crack. Jag kommer säkert att skriva om diverse minnen jag har ifrån min vilda pundar-period. Om hur jag och David kastade i oss LSD, MDMA och lustgas tills vi inte orkade mer. Hur jag och G rökte joint på joint på joint på joint medan vi var ute och fiskade. Hur jag snortade kokain tillsammans med dom andra fotbollshuliganerna när vi festade efter ett “lyckat” box. Osv.

Jag har tagit en liten del av väldigt mycket dumt under mina trettio år i livet. Vissa saker så olagliga och hemska att jag faktiskt inte kan berätta om dom här eftersom jag skulle bli hatad både av dom som jag “avslöjar” och även av många andra för att det anses så hemskt.

För nära på ett år sedan så flyttade jag ifrån kaoset i en mellansvensk stad och upp till norrland. Jag hade bränt mina broar och behövde en nystart, så jag flyttade 65 mil norrut och började läsa på en folkhögskola. Väldigt snabbt stötte jag ihop med andra personer som hade missbruksproblem, så under den första tiden i min nya stad blev saker och ting inte så mycket bättre. Jag var nära på att kila vidare av en överdos internetknark, fick alla mina värdesaker stulna av mina nya “vänner” och var nära på att bli utkastad från skolan. Räddningen kom när jag fick flytta hem till ett par som bor precis bredvid skolan som driver ett företag som hjälper ungdomar som har problem med missbruk och kriminalitet. Jag hyrde bara ett rum hos dom, men det tolererades inget nonsens ifrån mig. Skulle jag bo där så var jag tvungen att sköta mig. Jag slutade med alla droger, förutom opioiderna.

Opioider är naturliga eller syntetiska substanser som påverkar centrala nervsystemet. (Om det bara handlar om naturliga opioider heter det opiater.) Dom flesta är kraftig smärtlindrande och ångestdämpande, varför dom är så lätta att missbruka. Jag har mått psykiskt dåligt ända sedan barndomen, kanske ända sedan dagisåldern, något som jag ska återkomma till i ett mer utförligt inlägg. När jag hamnade i en djup, kronisk depression under 2003 så var det opioiderna som blev “räddningen”. Jag kände att det måste väl vara bättre att leva som missbrukare än att dö pga depression, och jag håller på sätt och vis fortfarande med om det, även fast jag idag vet att det finns, eller borde finnas, bättre vägar att gå för att ta sig ur en riktigt djup depression. Till slut visste jag inte om jag tog droger för att jag var deprimerad eller var deprimerad för att jag tog droger. Det var omöjligt att veta.

Efter att ha flyttat in hos mina nya boendevärdar, “R” och “L”, så slutade jag alltså med alla droger förutom opioiderna. En gång tog jag en mycket stark internetbenso eftersom jag inte hade råd med opioider, men efter att R haft ett snack med mig och gett mig en sista chans att hålla mig i skinnet så gjorde jag det. Jag har sedan dess “bara” tagit morfin och fentanyl, för att hålla mig någorlunda frisk. För ett par veckor sedan så blev jag (äntligen) accepterad till LARO-programet och jag lades in på sjukhus för att ställas in på suboxone. Tyvärr visade det sig ganska fort att suboxone inte passade mig alls. Jag fick flera och väldigt hemska bieffekter. Jag tänker inte skriva vad för bieffekter med risk för att andra LARO-patienter försöker lura läkarna genom att hävda liknande symptom, då metadon är mer eftertraktat än vad suboxone är. För ungefär tre veckor sedan sattes jag in på metadon vilket hittills känns väldigt hoppfullt. Min dos höjs bara var sjätte dag, eftersom risken för andningsdepression är relativt hög när man ställs in på metadon. Jag har varit här i drygt fyra veckor och har kanske två-tre veckor kvar innan jag får åka hem.

“Hem” är hemma hos R och L, där jag numera är familjehemsplacerad. Trots att jag är 30 år gammal så har jag inte lärt mig så grundläggande saker som hör livet till. T.ex. rutiner för att städa, tvätta, betala räkningar och till och med för att äta. Innan jag flyttade upp hit i norr så vägde jag runt 75-80kg. Förra sommaren promenerade jag 2-3 mil och dagen för att bränna fett och för att jag tyckte att det var uppfriskande. Nu har jag alltså inte ens mod att ställa mig på en våg, för jag gissar att jag väger 120-130kg. Sedan januari i år så har jag inte haft någon som helst fysisk aktivitet. Jag har legat på mitt rum, tittat på film, serier, läst böcker och sovit. Under dygnet alla timmar har jag ätit godis. Det har till och med gått så långt att jag vaknar på natten med ett extremt sockersug och inte kan somna om innan jag satt i mig några nävar Skittles eller några tuggor marsipan. Så när jag kommer hem från sjukhuset så börjar min långa vandring mot en normal kroppsbyggnad, med målet att se hyfsat bra ut med lite muskler och magrutor till sommaren 2017. Jag ska ta ett foto på hur min kropp ser ut idag så fort jag har samlat mod till mig för att visa upp den offentligt, sen kommer jag att uppdatera någon gång i månaden så att man, förhoppningsvis, kan se framstegen jag gör. Min plan är hittills att jag ska sluta äta godis varje dag, hålla det till en dag i veckan, om jag överhuvudtaget ska äta godis. Jag ska köpa en blender så att jag kan ersätta “vanlig” mat med smoothies. Möjligtvis kommer jag att äta ett mål husmanskost om dagen, både för att få känna mättnadskänslan och för att socialisera med R och L. Jag ska gå minst en promenad om dagen som är minst fem kilometer lång. När jag kommit in i tempot med motion, mat och blivit av med sockerberoendet så ska jag följa med L till gymmet så ofta jag kan för att bygga lite muskler.

Det är alltså stora förändringar på gång i mitt liv. Snart börjar jag väl drömma att jag tappar tänderna.

För att sammanfatta detta första inlägg – Jag har knarkat i tolv år, påbörjat en livslång behandling för det. Jag har blivit väldigt fet, ska påbörja vägen mot en hälsosam kropp så snart jag kommit hem. Jag har varit med om mycket skit, gjort mycket skit. Jag kommer att bikta mig här om det mesta, beklaga mig över att jag knappt har en enda vän kvar från ungdomen. Jag kommer att spy ut min irritation, ilska och sorg över hur jag blivit behandlad av vissa människor. Jag kommer spy ut min ångest, sorg och självhat för det som jag har gjort mot vissa människor.

Det kommer att bli öppet, ärligt, rått och giftigt. Jag kommer säkert ångra mycket av det jag skriver, för jag tänker inte efter innan fingrarna smattrar ner ord på tangenterna. Vissa kommer att bli ledsna, andra arga och besvikna, men framförallt så kommer jag att få ur mig en stor del av den skit som jag bär med mig och som mynnar ut i en kraftig ångest.

Om du läst så här långt, tack och välkommen tillbaka. Jag lovar att det här var det första och sista inlägget som varit så svävande och ofokuserat. Jag har inte kontrollerat det här inlägget för stavfel, syftningsfel eller grammatik, för jag orkar ärligt talat inte. I framtiden så ska jag försöka att hålla mig mer kortfattad och koncentrerad, då kommer jag att läsa igenom inläggen innan jag publicerar dom.

Nu jävlar kör vi!